Hallå
"Samma sak men annorlunda"
Eftersom jag är född och uppvuxen någon annanstans kan jag vara lik dig, eller lite annorlunda, vilket kan ha en enorm inverkan på våra liv.
Det är då säkert att säga att i båda fallen, olika eller liknande - båda är giltiga.
Och jag är fascinerad av dessa subtila eller betydande skillnader
.. Vilket inte betyder att vi behöver jämföra oss med varandra eller med någon godtycklig norm, utan att ta del av HUR vi kan anpassa, samarbeta och uppnå tillsammans.
Hur vi skapar en vacker kontrast.
Min berättelse - Kort sammanfattning
Jag är född och uppvuxen i KibbutzYaguri Israel, 2:a av 4 syskon, en macka mellan min storasyster och mina två yngre bröder. Under uppväxten på 70-80-talet i en kibbutz tillbringade barn kvällen hos föräldrarna men sov under veckan, förutom fredagar, i sovsalar. Varje dagis och skolklass hade sitt eget hem, med sovrum med 3-4 barn i varje rum. Lite speciellt, inte nödvändigtvis dåligt, även om jag inte skulle upprepa det som förälder. Vi hade mycket roligt tillsammans också, och som syskon var det trevligt ibland, och andra gånger - inte särskilt mycket så. Inget allvarligt hände, vi upplevde helt enkelt gruppdynamik, på gott och ont.
Fast varken utopiskt eller"Flugornas herre"typ av interaktion.
Under skolåren, 5:e klass och framåt arbetade jag främst inom flera lantbruksgrenar - i den lilla djurparkshörnan, med hästar och olika djur, i plantskolan, i ett växthus, i komjölkningsanläggningen (bara för skojs skull,_cc781905- 5cde-3194-bb3b-136bad5cf58d_ går till och med i djup skit), och i åkergrödor gren. Efter avslutad skolgång, innan jag tog värvning i armén, tillbringade jag ett halvår i Kibbutz Beit Haárava nära Döda havet, som anläggningstekniker.
I armén gick jag med i marinkommandot, och som många andra där, kasserades jag efter ungefär ett år, med brutna ben och drömmar. Sedan gick jag med i "Orev Golani", en pansarvärnsenhet i Golani-divisionen under resten av den 3-åriga militärtjänsten. Tjänstgöring i Golani-divisionen växlade mellan 3 månaders träning på Golanhöjderna (med utflykter i Negev-öknen), och 3 månader vid Libanonfronten, i södra Libanon.
Efter militärtjänsten fortsatte jag att arbeta inom lantbruket, i mitt hem Kibbutz Yagur, samt annat säsongsarbete på annat håll som skicklig maskinförare/tekniker, och åkte sedan utomlands - till Sverige, sedan på utflykt till Australien, med 3 veckor i Nya Zeeland.
Hösten 1996 skickade vi (min då svenska flickvän och jag) ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och jag fick stanna utanför Sverige i några månader tills ansökan behandlades, då jag arbetade i Israel för en jordbruksentreprenör (en tidigare arbetsgivare).
1997 var jag tillbaka i Uppsala igen - officiellt "importerad" till Sverige.
Jag lärde mig svenska, genom att ta körkort, läsa böcker och ett par ärliga månader i klassen, "Svensk utbildning för invandrare". Efter att ha klarat mina naturvetenskapliga betyg (högstadiet ägnades åt att vara ledig från skolan, arbeta med traktorer, maskinverkstaden och cyklar/skotrar) sökte jag till Academia och blev antagen till masterprogrammet i maskinteknik, först 2 år i MDH (Västerås), sedan resten på KTH i Stockholm, där jag gick civilingenjörsprogrammet.
Jag tog chansen att skriva min masteruppsats på Daimler-Chrysler i Esslingen, Tyskland, där jag träffade flera andra svenskar, och efter att ha avslutat min masteruppsats bestämde jag mig för att hitta ett jobb i Tyskland och började arbeta på Bosch Diesel System i Stuttgart - Feuerbach. Som kalibreringsingenjör arbetade jag främst med Volvo Personvagnar, en del av Fordkoncernen på den tiden.
2013 flyttade jag tillbaka till Sverige igen, med min fru Agnes och min son Noam (född 2010), och arbetade som funktionsutvecklare på Volvo Construction equipment. 2014 fick vi vår andra son, Jonatan. 2019 bytte jag avdelning för att arbeta med Human Factors team.
Under 2020 beslutade Volvos högsta ledning att minska (genom en till synes slumpmässig urvalsprocess) tjänstemannastyrkan med 10 %, och min anställning, bland de övriga 10 %, avslutades i slutet av 2020.
När jag blev arbetslös under en period, längre än någonsin tidigare i hela mitt liv, på grund av konstiga saker som händer i världen, har jag kontinuerligt byggt upp mig själv - inte bara professionellt (Agil/Lean, projektledning och ledarskap i allmänhet, för att nämna huvudämnena av intresse), men också genom att trampa framåt för att bli mer medveten, kärleksfull människa. Varje dag är ”träningsdag” och min egen utveckling har ganska hög prioritet, och mina kärnvärden leder vägen, som de ska.
Vi bor i Hällbybrunn, en förort till Eskilstuna, en liten stad, ca 10 mil (västerut) från Stockholm. Men eftersom vi är oberoende från en viss plats, kan vi flytta någon annanstans i en blixt och känna oss hemma där vi parkerar vår bil (eller rymdfarkoster, som fallet kan vara i framtiden). Min nära, älskade familj är en undergrupp av unika själar - var och en född i ett annat land, och vi är inte rädda för geografi.
